9.5/10
Från Sverige ger AMBASSADORS OF THE SUN oss ett av de mest komplexa och bäst skrivna albumen 2020: “Orbiting a Dead Star”. Det är inte lätt att beskriva dess ljud eftersom det blandar olika element: å ena sidan tung, progressiv och doom metal, psykedelia från 60-talet och någon annan grunge touch och å andra sidan ett oändligt antal melodiska tillägg och experiment. Teknikaliteten och kompositionen är mycket bra och utan tvekan har de visat hur man presenterar verket.
“Disciple” varar i nästan nio minuter, varav två börjar som en atmosfärisk marsch med medeltida och krigsliknande övertoner. Tungmetallbasen landar omedelbart och gör det genom omättliga trummor och riff som laddas med förtvivlan. Det är den första låten och AMBASSADORS OF THE SUN lägger ribban högt.
Vid denna tidpunkt kunde vi fråga oss själva, borde de ha sparat det här spåret till sist?
Svaret är nej. Även om det verkar otroligt, kommer överraskningen ämne för ämne och verkar komma till oss med otrolig lätthet.
På nästa låt, “Snail”, en av mina favoriter på hela albumet trots att det är svårt för mig att bestämma, är riffen en riktig explosion. De väver en stark, fängslande linje som skruvas in i hjärnan och sedan … Wow, påminner inte den rösten dig om Layne Staley? Det är det grungeinflytande som vi nämnde. Om vi klippte den början och lyssnade blindt på den, skulle det låta som kören av “Love, Hate, Love” av ALICE IN CHAINS.
Ämnet fortsätter att växa men då och då har det upp- och nedgångar, vilket bidrar positivt enligt min mening.
Den tredje låten är “From The Shadows” och här skjuter bandets tyngsta och mest extrema åder. Gutturalerna halshögg allt i deras väg och under dem bär riffen melodin. Vi hittar också upp- och nedgångar så på 90-talet, det som kanske skiljer eller placerar gruppens kön. Men hej, som jag sa i början, sanningen är att det är en mycket eklektisk grupp musikaliskt sett.
“Cinnabon” har en mycket mer akustisk och mjukare början som påminner oss om PINK FLOYD gitarrlinjer. Jag gillar verkligen de samtidiga beat av trummor och gitarr som föregår rösten, det ger en konstig och fängslande touch som senare tjänar till att låten kommer till kören utan att den är pastell eller tråkig.
Tvärtom, det här albumet är allt annat än tråkigt eller repetitivt.
Vi fortsätter med ”So Long”. Vi lyssnar på några klockor och några bilar för att komma in i en urbana historia och där börjar gitarrerna låta och lite rösthyl. Den här gången bär grungevenen (personligen påminner det mig om TEMPEL OF THE DOG eller MOTHER LOVE BONE, även om det kanske är väldigt långsökt) av den instrumentala delen men med ett stort bidrag från rösten. Refrängen är lång och eterisk, något du inte förväntade dig.
“Aches and Pains” har några riffs som jag älskar: mörk, melodisk, nostalgisk, iögonfallande, … Texterna injiceras antingen efter den melodin eller gör ett harmoniskt eko som elektrifierar melodin ännu mer.
Då visas “1-9”, väldigt mycket i positionen ”Från skuggorna” eftersom det utnyttjar det extrema såväl som det som fortsätter, ”Baretta”, det senare ännu mer dömt och rå utan tvekan.
Albumet slutar med “The Masochist”: Talking in silver, en annan fantastisk låt. Från början till slut sammanflätas detta album av sammanflödet av stilar och ljud, vilket skapar en av de bästa verken från förra året.
De av er som redan har hört det vet vad jag menar men de av er som ännu inte har haft möjlighet att sitta ner med denna “Orbiting a Dead Star”, vänta inte längre. Som sagt är det ett mycket varierat album med bra teknik och komposition som villigt påverkar olika musiksmak. Ge det en snurr.
9.5/10 Alicia Castaño Sánchez / Necromance Magazine
http://necromance.eu/ambassadors-of-the-sun-swe-orbiting-a-dead-star/
